don't panic

"Är det inte skönt att ta studenten nu då?"
"Jag är så avundsjuk på att ni tar studenten."
"Det måste vara så gött att slippa skolan." 
 
Det var de allra vanligaste meningarna jag, och troligen alla sveriges studenter, hörde under studentåret och tiden efter det.
Jag höll med. 
Trots en skola jag trivdes som fisken i vattnet på, ett ställe där jag hade en klass som var guld, vänner som var allt och en pojkvän med en otrolig potential till att dela allt vad framtiden ger oss. Allt på samma ställe. 
Jag hade möjligheten att göra det jag älskar under skoltid, ha stabila rutiner, en trygghet, säkerhet och ett hem, varenda dag.
 
Tro mig när jag säger att - jag har alltid varit så säker på att jag har min framtid och lycka i en liten ask. Att allt jag gör på något sätt kommer leda mig in på ett spår där jag kan prestera bra, vara nöjd och glad och vara en inspiration för andra, yngre tjejer.
- Att när jag tar studenten, då kommer jag vara vuxen och självständig. Jag kommer vara självsäker och målmedveten. Framför allt kommer jag veta vad jag vill med mitt liv.
 
Men här sitter jag, lite drygt 1,5 månad efter dagen D. Fortfarande lika osäker på omgivningen, mina framtidsplaner och i synnerhet mig själv.
Jag är fortfarande bitar av den trasiga tonårstjejen jag alltid varit, den glada flickan jag försökt att vara, den målmedvetna tävlaren jag alltid drömt om att personifiera, den stöttande och vänliga kamraten jag alltid strävat efter och den ödmjuka samt take-no-shit-tjejen jag verkligen alltid velat ses som. 
- Ingenting har förändrats. Inget mer än att, när augusti kommer och jag de senaste åren haft min safezone att rymma till, så har jag fortfarande ingenting av det jag brukade ta så för givet.
 
Förstå mig inte fel, jag anser mig fortfarande ha vänner och pojkvän av guld. Alla som jag skulle göra vad som helst för.
Men hela miljön är borta. Min familj är utspridd överallt. Det är folk kvar i torsby, det sitter folk i karlstad, falköping, örebro, linköping, sunne, stockholm, mora, hassela, rättvik och falun. Och jag sitter i fjällbacka.
 
Och jag är väl medveten om alla privilegier mitt liv medför, jag kan göra vad jag vill om jag vill. Men jag vet ju inte vad jag vill. 
Att känna sig förvirrad och rädd är en naturlig reaktion när man inte har kontroll på sitt liv och allt där i kring. 
 
Jag vill tillåta mig själv att ta min tid med utbildningsval, arbetsval, boendeval och livsval. 
Trots att paniken inte kan inta min kropp om jag inte tillåter den, så är det som jag läste någonstans idag, - inte lätt att tänka så om man är på väg att bli påkörd av ett tåg. 
 
Det här låter negativt och bakåtsträvande. Verkligen.
Och just nu tycker jag att det är hemskt. Dock vet jag att jag - precis som alltid - kommer att lösa även detta.
Jag kommer växa som person, jag kommer uppleva nya saker och jag kommer lära mig mängder. 
Tuffa val måste mötas och livet kommer inte alltid följa vägen jag väljer.
 
- Men det löser sig. Men för i helvete, alla ni som har tid kvar i skolan,embrace it. 
 

Nu då?

Studentkvällen var den roligaste på länge. Jag såg få negativa miner och speciellt förfesten innehöll så mycket gemenskap och kärlek. Det var en sådan kväll som man ska ha på sin student, en sådan kväll som får en att inse - att det här var det bästa jag har gjort. 
 
Det där valet man gjorde i nian, var för min del ett nervöst val. Jag visste att jag har lätt för att skaffa vänner och jag har det lätt i skolan. Men nu var det ett idrottsgymnasium jag skulle in på. Där skicross inte ens fanns, egentligen. Jag visste ingenting om någon annan och jag hade ingen aning om hur jag stod mig i förhållande till dem.
Visst tusan åkte jag inte bättre än en enda i klassen, inte i alpint iallafall. Av eleverna jag mötte hade jag träffat två förut, och de stod jag ganska nära. Det var en lättnad. 
 
Men sen märkte jag, det spelade ingen roll om vi inte kände varandra sedan innan. Vi må ha varit en klass med många starka viljor och tankar. Men ingen ville någon annan illa och alla fick vara med. Att man alltid varit en del av en sådan grupp, som man kanske inte alltid umgicks med så mycket, men som man visste att - behöver man, så finns det en hel grupp av omtanke att tillgå.
Jag hoppas att alla ungdomar där ute, som ska söka gymnasie nästa år, förstår hur bra det kan bli, om man vågar ta det där steget. Det lite obehagligare och obekvämare steget och följa sin vilja, istället för att bara hänga med gamla klasskamrater.
 
Jag VET att jag inte talar för mig själv, utan iallafall nästan hela idrottsfyran, när jag säger att: Det här var den bästa tiden i våra liv och vi kommer sakna det. 
Jag VET att nästan varenda en har gråtit, några mer än andra, enda sedan det gick upp för oss, att nu är det slut.
 
Själv var jag inte med på studentnatten, efter festen, när vi brukar käka mat på Quickly's, för jag vet att jag hade inte klarat av det. Jag har nästan klarat mig undan varenda tår. Men hade jag varit där, vet jag inte om jag hade repat mig.
Där har vi under tre år tidigare sett studenter stå och gråta, nu snackar vi ofta fulgråt dessutom. Ni vet riktigt hjärtskärande ledsamhet. Inte har man väl förstått varför eller hur de kan vara ledsna, tills man stod där själv.
 
Nu finns hela världen framför mina fötter, jag kan göra precis vad jag vill och vad jag känner för, men - det enda jag vill, är tillbaka till den där nervösa dagen hösten 2011, första dagen i ettan.
Tack för allt, hörrni. 
Ni gjorde 4 år av mina mest turbulenta år - helt fantastiska.

Tack för allt ♥

Jag antar att ingen missat att min studenttid är kommen. Det är med både glädje, stolthet och en slags ledsamhet och tomhet inom mig, som jag kommer springa ut genom B-ingången på Stjerneskolan, den 12 Juni 2015. 
 
Jag kommer ha min fina studentmössa på huvudet, den som är nästan likadan som Josefins, hon som jag delat hela min studenttid med.
Jag kommer springa ut som ett litet pucko, då mitt knä inte håller riktigt än, precis som Emma och förhoppningsvis Anna.
Jag kommer troligtvis hålla min kära Axel i handen och jag lär utbyta ett leende av förväntan med Ludde, som alltid.
Jag kommer uppmärksamma att jag hör Elin och Julia stå och skratta någonstans runtomkring mig, med den vänskapliga kärleken som bara de har.
Jag kommer se hela Team Tricepz i ett gäng, kanske med vår legend Leyonberg bland dem också. Och de kommer säga att "det ska bli så jävla skönt", men jag tror man kommer se lite sorgsenhet även i dem.
Jag kommer se Evve och bara bli glad - för hon kommer ha världens största leende på läpparna.
Jag kommer också se Sandra, åh, världens bästa Sandra. Som sprider så galet mycket kärlek och värme kring sig, och jag kommer känna att herregud - hur ska jag kunna släppa det här? Erik och Oliver kommer säkert komma lite sent, men det är okej, det är så vi håller koll på att alla är med. 
Jag kommer leta efter min familj och Martin bland folkmassorna, jag kommer skratta, kanske gråta när verkligheten kommer i kapp. - Nu är det slut.
 
De fyra hittills bästa åren i hela mitt liv är slut. 
 
Med det vill jag tacka, varenda en i min närhet. Utan dem hade jag inte blivit den jag är idag. På gott och ont, såklart. Men speciellt vill jag lyfta fram min klass, SAMED11s.
Utan den fina stämningen i vår klass hade vi nog aldrig tagit oss igenom skolan med godkända betyg.
Vi har bland annat Sandra, utan henne hade skoldagarna varit SÅ MYCKET tråkigare. För den människan - är så mycket glädje. Vi har Ludwig, egentligen har vi inte hängt så mycket. Men han gör mig så glad? Vi har agerat stylister och bollplank, och det finns ingen i klassen jag försöker se till har det bra så mycket som han. För det förtjänar han.
Fantastiske Leyonberg - det finns inte ens ord för hur han är. En feel-good människa ända in i själen.
Martin Jo, som jag kommit närmare nu det senaste året, som bara är så himla snäll och vettig.
Och såklart min partner-in-crime, Josefin mothaaafuckinggggggg Nilsson. AKA Krullkvinnan. Som må vara den roligaste, skönaste, trevligaste och härligaste människan jag mött under dessa år. 
 
Såklart ska min extrafamilj Alpinfyran ha världens största eloge också. De har backat upp mig, de har fått mig att skratta, att peppa till, att satsa, att må bra och att ha så himla roligt. Och vem hade anat det när vi möttes första gången, våren 2011? Och vem hade anat att SAMED11s, där på hösten, skulle ha så himla kul tillsammans? 
 
Ni är fantastiska. Varenda en av er ♥
 

#Magaluf2015

Årets studentresa är nu gjord! Jag är hemma igen - några nyanser brunare och några nivåer hesare. 
 
Det enda jag kan säga är att denna resa var långt över mina förväntningar. Klart hade man hoppats på soldagar, lite fest, chill på balkonger och framförallt en himlans massa vänskap.
- Och jag har verkligen fått det.
 
Dagarna var fantastiska. Långa och soliga, nätterna lika långa. För lite sömn, för lite vila och för lite vettigt, men alldeles lagom mycket kärlek. 
Jag kan inte trycka mer på punkten att jag älskar varenda sekund som jag spenderar med alla dessa otroliga vänner jag har. Jag ger kärlek till dem - och jag får tusenfalt tillbaka.
 
Det är en tacksam relation att ha till de människor man lever allra tätast intill. Utan dem hade jag inte haft en något sånär lika bra tid här i Torsby. Den gemenskap och omtanke jag upplever finns bland oss, är något utöver det vanliga. Visst har vi "gängets mammor", "gängets psykologer", "gängets galningar" och "gängets chillisar". 
Det finns folk ur varje grupp och jag tror det är därför vi kompletterar varandra så bra. 
Alla tar hand om varandra och vill varandra väl. Ingen lämnas ensam och ingen behöver vara utanför. Någonsin.
 
Klart att det finns folk som jag står närmre än andra. Och det måste ändå vara Alpin 95:orna, och SA11s. 
Dessa personer, har jag suttit som klistrad på under mina fyra år här. Vi må ha råkat i luven på varandra, vi må ha gråtit och skrikit och baktalat varandra. - Men det löser sig alltid. För man måste få ventilera frustration och man måste få bli arg och ledsen. Det har vi förstått och accepterat under dessa år. Stridsyxorna är begravda och nu finns bara genuin kärlek. Skulle jag säga.
 
Jag fylls av så mycket värme när jag tänker på vad bra jag har haft det här och hur lyckligt lottad jag är som fått chansen att spendera mina år med just precis dessa idioter. För det är vi. Idioter hela högen. ♥
 

Snart är det slut

Jag undrar vilka det är som klickar sig in här dagligen, trots att jag knappt uppdaterar. 
Hur som! Trevligt. 
 
Spenderar så mycket tid hemma som jag möjligen kan, pluggar, tränar, elevkårar (och tekniskt sett är det slut på det nu när årsmötet hållits!) och lever lite. 
Snart är slutet av dessa fyra fantastiska år på stjerneskolan här. Inte nog med att jag kommer flytta ifrån min lägenhet, jag kommer flytta ifrån vänner och bekanta som nu lämnar stället, jag flyttar ifrån mina klasskompisar som kommit att vara en trygg extrafamilj under åren, jag kommer flytta ifrån mina tränare - som blivit och varit som ett par extrapappor under våra läger, jag flyttar såklart ifrån våra läger, jobbiga morgonpass, otroliga skiddagar med de bästa man vet, jag flyttar ifrån världens bästa frukostar på skolan, alla värdelösa håltimmar i schemat, jag flyttar ifrån terrorledda intervallpass och stressiga skoldagar, jag flyttar ifrån världens bästa elevkår och jag flyttar ifrån Torsby.
 
Innan jag började här, var jag SÅ anti till att gå i skolan i Torsby. "Jag har hela världen framför mig, VARFÖR skulle jag flytta till denna hålan?" - Och vet ni vad? Jag är så fruktansvärt glad över att Torsbys skidgymnasium tog mig under sina vingar, trots att jag hade ambitioner som inte ens fanns representerade på skolan. 
Tränarna tog in mig, utan några meriter inom alpint - och gav mig bästa möjliga förutsättningar för att lyckas med min största dröm.
 
Jag har växt tusenfalt av att flytta hemifrån och ta hand om mig själv. Att som 15-åring lämna sina föräldrars säkra hem och behöva sköta sig själv, har varit nyttigt för inte bara mig, utan för alla jag känner som satt i samma situation. Jag har vuxit upp med dessa fantastiska alpinist 4-or (OCH de andra "11s'arna".) Jag har spenderat så många svettiga bussturer liggandes tvärsöver säten och folk för att försöka få lite sömn innan vi ska ut och åka skidor efter 20h i buss, jag har spenderat så många veckor i för små hotellrum med för många pubertala tjejer, jag har spenderat så många pissjobbiga löpturer med Emma, så många filmkvällar med diverse idrottselever. jag har grillat så fanatiskt mycket med dessa människor - och jag har älskat varenda sekund.
 
Vi har bråkat, gråtit, skrikit och suckat. Vi har svettats, stupat och nästan svimmat. - Tillsammans. I snart fyra år.
 
Att vi avslutar detta med en gemensam resa och en fantastisk studentvecka, som bara vi kan, är det bästa möjliga jag kan tänka mig.
Det här har varit så satans bra, och jag kommer sakna det av hela mitt hjärta.
Samtidigt som jag känner att jag gjort mitt här. Jag kunde inte möjligen fått en bättre gymnasietid eller vänner.
Jag har skaffat relationer för livet och minnen jag kommer bära med mig för alltid.
 
Det kommer med all säkerhet komma fler sådana här djupa och cheesy inlägg. Men det får ni stå ut med!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The nicest people always tend to feel the loneliest

 
Jag vet egentligen inte hur jag ska påbörja det här. 
Känslorna är så svårta att sätta ord på och tankarna är näst intill omöjliga att tyda.
Jag skulle säga att mitt huvud är ett rabalder och jag vet inte upp eller ner. 
Ta det inte fel, jag är inte missnöjd med min situation eller mår dåligt. 
Vet bara inte hur man hanterar sina tankar utan att skriva, utan att dela med sig och bli lyssnad på. 
 
Nu är det så att jag uppfattar mig själv som relativt tråkig. Jag är "inget speciellt" och "inte mer än någon annan". 
Och det är jag inte?
Mitt huvudfokus i vardagen är att se till att omvärlden mår bra, att ingen går ensam och att ingen mår dålig och behöver bära bördan själv.
- Vilket drabbar mig också. Jag tar på mig alla andras problem som mina egna och försöker dela på bördan. 
 
Nu råkar jag vara en ganska observerande människa, som ser. Men vad jag förstått är det inte så vanligt.
Och det är okej. Jag behöver ingen som passar upp på mig, jag klarar mig själv. Jag är stark nog för det. 
Men såklart, rinner det bara över. Att vara öppen mot folk som frågar har aldrig varit ett problem. Men döljer man sitt humör, så vågar/bryr sig inte folk nog mycket om att fråga. 
 
[Det är det som är så viktigt? Klart att alla inte ska gå runt och må dåligt för andras skull, men om alla brydde sig lite mer om varandra, bara ett simpelt "hej" när man möts, ett leende, kan ju för tusan rädda liv. 
Och att man visar att man bryr sig lite om någon, bara lite, lite extra, kan ge dig en vän värd guld. ]
 
Men åter till ämnet - Det är svårt för en person som inte uppfattar sig som viktig, att kräva uppmärksamhet.
Det är väl inte så ologiskt?
Jag tror inte på ord, jag tror ibland på handlingar, men det viktigaste är mönster. Bryr du dig inte vanligtvis - så bryr du dig inte, helt enkelt. Och oftast är mina tankar att jag helt enkelt inte är värd tiden.
Dessutom finns det alltid folk som drar nytta av detta - och som sedan blir förbannade när man inte KAN fokusera på dem. För att - ibland måste man tänka på sig själv också.
 
Att sätta andra i främsta rummet är visserligen en fantastisk egenskap. 
Men det är också den som påverkar mig till att trycka ner mig själv och inte låta mig själv vara viktig.
 

"Always in the mood for you"

Tumblr-stulna bilder hela högen
Om det är något jag vill göra i livet så är det - precis som alla andra - att resa. Upptäcka världen och leva livet.
Kanske se världen från ett annat perspektiv än utsikten från en alptopp. Inte för att det är fy skam det heller, dock. 
 

Just nu är mina kära kumpaner i Lofsdalen, på Europacupfinaler och SM, innan halva gänget far vidare mot Italien och älskade Chiesa in Valmalenco. Där jag spenderat mina senaste tre år vid den här tiden. Men nu får jag stå vid sidlinjen hemma i Sverige. Men livet känns lite lättare när jag iallafall har lov fr.o.m onsdag. 
Plus att jag då betat av Högskoleprovet, gymnasiearbetet, träning inför NP i Svenska, ett matteprov, ett engelskaprov och diverse annat. (Några saker är redan avklarade och känslan är helt fantastiskt obeskrivlig.) Dock finns det ju en del kvar, som Cambridgeproven, som äger rum 11/4 eller 12/4 och 18/4. Och riktiga NP i Svenska, men det är jag inte så orolig för. 
Men innan dess ska jag fira påsk med några favoriter, hälsa på i Mora och såklart, få hem den bästa av de alla. Dessutom har jag sökt några strökurser till hösten och har jobb från sommaren och framåt. (Plus att mina två bästa vänner ska MED mig ner till västkusten!)
 

Bad bad bad

Jag vet att min uppdatering är usel deluxe, men vet ni varför? 
Mitt liv gick ut på att skryta om fantastiska träningspass och skiddagar. 
Meeeen det är inte alls lika kul att berätta om hur jag släpade benet fram och tillbaka 30ggr på gymmet idag. Haha. 

Hursomhelst, knät läker, vi har skaffat hund och våren är på väg. Dessutom ska jag till fjällbacka imorgon för att fira mitt kusinbarn Olivia. :) 





Besvikelse

Det som är bland mina största svagheter är hur lätt jag blir besviken.
 
Mina tankar och planer ska inträffa efter att jag bestämt mig, det spelar ingen roll vad det gäller, men har jag ställt in mig på något så blir jag så himla ledsen om det ändras.

Vet inte om det är för att jag är så egoistisk att jag känner mig överkörd om någon avviker från det vi kommit fram till, eller om jag helt enkelt känner mig bortglömd.
Att inte vara "viktig" nog är en hemsk känsla, och att vara den som prioriteras bort är det värsta jag vet.
Nu kommer det hända, det är en del av livet och jag måste acceptera det. Men om självkänslan ständigt ska ta en törn av det, så måste jag ju göra något åt det.
 
Jag menar inte att jag inte förstår att saker och ting förändras, att omständigheter ändras och att förutsättningarna försvinner. Jag förstår om man måste planera om och att ingen kan planera sitt liv kring mig.

Men herregud, det är faktiskt inte kul. Är jag den enda?

Keep your head up

 
Inte trodde jag väl att jag skulle någonsin låta ett nederlag som en knäskada slå mig till botten. 
(Inte trodde jag väl någoson att jag skulle ens skada mig "på riktigt".) (Tro mig, sånt här händer inte mig.)

För visst har man såklart tyckt synd om de som skadat sig och inte längre kunnat göra det de älskar. Men ändå, "efter ett tag lär man ta tag i sig själv och sluta tycka synd om sig själv".
Men för tusan. Jag erkänner. Det är inte så lätt. 

Det här är så jävla tråkigt. Jag saknar att stå på skidorna. Jag saknar att åka skidbussarna som håller på att förgifta oss till träningar och tävlingar. Jag saknar att sova i samma rum som Alex som får panik för att jag snarkar och vi måste flytta runt. Jag saknar att dra på tour spontant för att man kan och vill. Jag saknar att behöva leva i en resväska. Och att tvätta. Jag saknar till och med att käka mat i värmestugor som luktar gammal korv. Jag saknar att förfrysa tårna i de otroligt obekväma pjäxorna. Jag saknar att inte kunna borsta ut mitt trassliga hår efter en snöande dag i backen. Jag saknar att vara förbannad för att jag inte åker bäst. Jag saknar att vara lite blåslagen överallt. Jag saknar att vara livrädd ut i en bana första åket. Jag saknar att stå nervös så att nerverna nästan imploderar och hjärtat hoppar ur bröstet. Jag saknar lyckorusen som kommer efter att åkt ett sjuhelsikes åk. Jag saknar de få soltimmarna man får tag i under vinterhalvårets skidsäsong. Jag saknar att vara en grupp och ett lag och jag saknar tamigfan allting. Man inser inte hur ensamt det blir förrän man sitter där.
 
Det är mitt sista år på skidgymnasiet. Det var ju nu det gällde. Det var nu jag skulle skina
Det är min första vinter på 16 år som jag inte åker skidor varje chans jag får.
Min första säsong på 11 år som jag inte tävlar och tränar för att det är det roligaste jag vet.
 
Det här är min första säsong någonsin, som jag inte får göra det enda jag är bra på.


 
Visa fler inlägg