Snart är det slut

Jag undrar vilka det är som klickar sig in här dagligen, trots att jag knappt uppdaterar. 
Hur som! Trevligt. 
 
Spenderar så mycket tid hemma som jag möjligen kan, pluggar, tränar, elevkårar (och tekniskt sett är det slut på det nu när årsmötet hållits!) och lever lite. 
Snart är slutet av dessa fyra fantastiska år på stjerneskolan här. Inte nog med att jag kommer flytta ifrån min lägenhet, jag kommer flytta ifrån vänner och bekanta som nu lämnar stället, jag flyttar ifrån mina klasskompisar som kommit att vara en trygg extrafamilj under åren, jag kommer flytta ifrån mina tränare - som blivit och varit som ett par extrapappor under våra läger, jag flyttar såklart ifrån våra läger, jobbiga morgonpass, otroliga skiddagar med de bästa man vet, jag flyttar ifrån världens bästa frukostar på skolan, alla värdelösa håltimmar i schemat, jag flyttar ifrån terrorledda intervallpass och stressiga skoldagar, jag flyttar ifrån världens bästa elevkår och jag flyttar ifrån Torsby.
 
Innan jag började här, var jag SÅ anti till att gå i skolan i Torsby. "Jag har hela världen framför mig, VARFÖR skulle jag flytta till denna hålan?" - Och vet ni vad? Jag är så fruktansvärt glad över att Torsbys skidgymnasium tog mig under sina vingar, trots att jag hade ambitioner som inte ens fanns representerade på skolan. 
Tränarna tog in mig, utan några meriter inom alpint - och gav mig bästa möjliga förutsättningar för att lyckas med min största dröm.
 
Jag har växt tusenfalt av att flytta hemifrån och ta hand om mig själv. Att som 15-åring lämna sina föräldrars säkra hem och behöva sköta sig själv, har varit nyttigt för inte bara mig, utan för alla jag känner som satt i samma situation. Jag har vuxit upp med dessa fantastiska alpinist 4-or (OCH de andra "11s'arna".) Jag har spenderat så många svettiga bussturer liggandes tvärsöver säten och folk för att försöka få lite sömn innan vi ska ut och åka skidor efter 20h i buss, jag har spenderat så många veckor i för små hotellrum med för många pubertala tjejer, jag har spenderat så många pissjobbiga löpturer med Emma, så många filmkvällar med diverse idrottselever. jag har grillat så fanatiskt mycket med dessa människor - och jag har älskat varenda sekund.
 
Vi har bråkat, gråtit, skrikit och suckat. Vi har svettats, stupat och nästan svimmat. - Tillsammans. I snart fyra år.
 
Att vi avslutar detta med en gemensam resa och en fantastisk studentvecka, som bara vi kan, är det bästa möjliga jag kan tänka mig.
Det här har varit så satans bra, och jag kommer sakna det av hela mitt hjärta.
Samtidigt som jag känner att jag gjort mitt här. Jag kunde inte möjligen fått en bättre gymnasietid eller vänner.
Jag har skaffat relationer för livet och minnen jag kommer bära med mig för alltid.
 
Det kommer med all säkerhet komma fler sådana här djupa och cheesy inlägg. Men det får ni stå ut med!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Maria:

Åh Mikaela så fint skrivet! Blir alldeles tårögd. Förstår att det måste kännas otroligt kluvet… Vart tar du vägen nu, var kommer du att bo? Hoppas att den dagen det är dags för vår tjej, att hon också kommer känna som du gör efter sin skoltid. Hoppas vi ses/hörs snart här framöver. Kramar och lycka till med den sista tiden där nu!

Svar: Tack så mycket, det värmer! :D jag vet inte, först och främst kommer jag hålla mig i fjällbacka. Jobba tills jag hittar på något annat. Eventuellt Östersund!
Det hoppas jag att hon får, men det tror jag absolut att hon får. Gymnasietiden är vad jag hört den bästa i många liv. :)
Mikaela