Besvikelse

Det som är bland mina största svagheter är hur lätt jag blir besviken.
 
Mina tankar och planer ska inträffa efter att jag bestämt mig, det spelar ingen roll vad det gäller, men har jag ställt in mig på något så blir jag så himla ledsen om det ändras.

Vet inte om det är för att jag är så egoistisk att jag känner mig överkörd om någon avviker från det vi kommit fram till, eller om jag helt enkelt känner mig bortglömd.
Att inte vara "viktig" nog är en hemsk känsla, och att vara den som prioriteras bort är det värsta jag vet.
Nu kommer det hända, det är en del av livet och jag måste acceptera det. Men om självkänslan ständigt ska ta en törn av det, så måste jag ju göra något åt det.
 
Jag menar inte att jag inte förstår att saker och ting förändras, att omständigheter ändras och att förutsättningarna försvinner. Jag förstår om man måste planera om och att ingen kan planera sitt liv kring mig.

Men herregud, det är faktiskt inte kul. Är jag den enda?