Nu då?

Studentkvällen var den roligaste på länge. Jag såg få negativa miner och speciellt förfesten innehöll så mycket gemenskap och kärlek. Det var en sådan kväll som man ska ha på sin student, en sådan kväll som får en att inse - att det här var det bästa jag har gjort. 
 
Det där valet man gjorde i nian, var för min del ett nervöst val. Jag visste att jag har lätt för att skaffa vänner och jag har det lätt i skolan. Men nu var det ett idrottsgymnasium jag skulle in på. Där skicross inte ens fanns, egentligen. Jag visste ingenting om någon annan och jag hade ingen aning om hur jag stod mig i förhållande till dem.
Visst tusan åkte jag inte bättre än en enda i klassen, inte i alpint iallafall. Av eleverna jag mötte hade jag träffat två förut, och de stod jag ganska nära. Det var en lättnad. 
 
Men sen märkte jag, det spelade ingen roll om vi inte kände varandra sedan innan. Vi må ha varit en klass med många starka viljor och tankar. Men ingen ville någon annan illa och alla fick vara med. Att man alltid varit en del av en sådan grupp, som man kanske inte alltid umgicks med så mycket, men som man visste att - behöver man, så finns det en hel grupp av omtanke att tillgå.
Jag hoppas att alla ungdomar där ute, som ska söka gymnasie nästa år, förstår hur bra det kan bli, om man vågar ta det där steget. Det lite obehagligare och obekvämare steget och följa sin vilja, istället för att bara hänga med gamla klasskamrater.
 
Jag VET att jag inte talar för mig själv, utan iallafall nästan hela idrottsfyran, när jag säger att: Det här var den bästa tiden i våra liv och vi kommer sakna det. 
Jag VET att nästan varenda en har gråtit, några mer än andra, enda sedan det gick upp för oss, att nu är det slut.
 
Själv var jag inte med på studentnatten, efter festen, när vi brukar käka mat på Quickly's, för jag vet att jag hade inte klarat av det. Jag har nästan klarat mig undan varenda tår. Men hade jag varit där, vet jag inte om jag hade repat mig.
Där har vi under tre år tidigare sett studenter stå och gråta, nu snackar vi ofta fulgråt dessutom. Ni vet riktigt hjärtskärande ledsamhet. Inte har man väl förstått varför eller hur de kan vara ledsna, tills man stod där själv.
 
Nu finns hela världen framför mina fötter, jag kan göra precis vad jag vill och vad jag känner för, men - det enda jag vill, är tillbaka till den där nervösa dagen hösten 2011, första dagen i ettan.
Tack för allt, hörrni. 
Ni gjorde 4 år av mina mest turbulenta år - helt fantastiska.
#1 - - Anonym:

Hur är det att jobba på Sportshoppen? Är de svårt? Din blogg är grym!!

Svar: Hej! Jag är resursarbetare, alltså är jag lite överallt och får "lösa många problem" och hoppa in där det behövs, det är lite krävande, men om man är lite självgående och glad så löser det sig alltid! Det är framförallt väldigt roligt och alla är så himla snälla :)Tack så mycket! Vad glad jag blir :)
Mikaela