Tjugoförsta Juni

Började mitt "sommarlov" med att spendera en vecka hemma hos Axel med familj, skön inledning på ledigheten måste jag säga. Att bara slappa och må bra, underskattat är det allt.
Kom hem natten till midsommardagen och klockan 12 gav jag mig ut till världens vackraste Väderöarna för en jobbdag! Triton spelade och det var ca 400 pers på plats. Lärde känna nytt trevligt folk och gick och la mig med fruktansvärt ont i fötterna. 
Gick sedan i land vid tolv idag. Efter det däckade jag i soffan tills jag släpade mig ut i solen. 
 
Höjdpunkten på dagen var ändå att pappa kom på att han inte fått någon midsommartårta och därmed bestämde att det skulle jag baka. Så det gjorde jag och därmed kom Josefin och Martin på besök. Så himla mysigt att sitta och se på tv med tårta och kaffe med sina två bästa vänner och familj. 
 
På tisdag drar jag mig till Göteborg för 1D med Elin, Emma och Isabella. Hur kul? Det är våran tredje konsert under de senaste tre åren, så det är lite av en tradition. Så vi har sett dem i Oslo, Stockholm och härnäst Göteborg!
Snart drar också mitt jobb på Sportshopen igång, såg att jag fått en fråga angående det, och jag kan bara säga att det är världens bästa jobb. Jag trivdes varje dag jag gick dit, alla är verkligen jättetrevliga. Plus att jag får gå i träningskläder hela dagarna. ;)
 
Spontansökte förresten till Journalistikprogrammet på Mittuniversitetet förut också, det var ju något annorlunda. Inte för att jag tror jag flyttar dit i höst, men ifall att! 
 
Nu ska jag däremot slösurfa och sedan somna i min egen säng OCH DET SKA BLI SÅ SKÖNT.
Natti!
 

Nu då?

Studentkvällen var den roligaste på länge. Jag såg få negativa miner och speciellt förfesten innehöll så mycket gemenskap och kärlek. Det var en sådan kväll som man ska ha på sin student, en sådan kväll som får en att inse - att det här var det bästa jag har gjort. 
 
Det där valet man gjorde i nian, var för min del ett nervöst val. Jag visste att jag har lätt för att skaffa vänner och jag har det lätt i skolan. Men nu var det ett idrottsgymnasium jag skulle in på. Där skicross inte ens fanns, egentligen. Jag visste ingenting om någon annan och jag hade ingen aning om hur jag stod mig i förhållande till dem.
Visst tusan åkte jag inte bättre än en enda i klassen, inte i alpint iallafall. Av eleverna jag mötte hade jag träffat två förut, och de stod jag ganska nära. Det var en lättnad. 
 
Men sen märkte jag, det spelade ingen roll om vi inte kände varandra sedan innan. Vi må ha varit en klass med många starka viljor och tankar. Men ingen ville någon annan illa och alla fick vara med. Att man alltid varit en del av en sådan grupp, som man kanske inte alltid umgicks med så mycket, men som man visste att - behöver man, så finns det en hel grupp av omtanke att tillgå.
Jag hoppas att alla ungdomar där ute, som ska söka gymnasie nästa år, förstår hur bra det kan bli, om man vågar ta det där steget. Det lite obehagligare och obekvämare steget och följa sin vilja, istället för att bara hänga med gamla klasskamrater.
 
Jag VET att jag inte talar för mig själv, utan iallafall nästan hela idrottsfyran, när jag säger att: Det här var den bästa tiden i våra liv och vi kommer sakna det. 
Jag VET att nästan varenda en har gråtit, några mer än andra, enda sedan det gick upp för oss, att nu är det slut.
 
Själv var jag inte med på studentnatten, efter festen, när vi brukar käka mat på Quickly's, för jag vet att jag hade inte klarat av det. Jag har nästan klarat mig undan varenda tår. Men hade jag varit där, vet jag inte om jag hade repat mig.
Där har vi under tre år tidigare sett studenter stå och gråta, nu snackar vi ofta fulgråt dessutom. Ni vet riktigt hjärtskärande ledsamhet. Inte har man väl förstått varför eller hur de kan vara ledsna, tills man stod där själv.
 
Nu finns hela världen framför mina fötter, jag kan göra precis vad jag vill och vad jag känner för, men - det enda jag vill, är tillbaka till den där nervösa dagen hösten 2011, första dagen i ettan.
Tack för allt, hörrni. 
Ni gjorde 4 år av mina mest turbulenta år - helt fantastiska.

Tack för allt ♥

Jag antar att ingen missat att min studenttid är kommen. Det är med både glädje, stolthet och en slags ledsamhet och tomhet inom mig, som jag kommer springa ut genom B-ingången på Stjerneskolan, den 12 Juni 2015. 
 
Jag kommer ha min fina studentmössa på huvudet, den som är nästan likadan som Josefins, hon som jag delat hela min studenttid med.
Jag kommer springa ut som ett litet pucko, då mitt knä inte håller riktigt än, precis som Emma och förhoppningsvis Anna.
Jag kommer troligtvis hålla min kära Axel i handen och jag lär utbyta ett leende av förväntan med Ludde, som alltid.
Jag kommer uppmärksamma att jag hör Elin och Julia stå och skratta någonstans runtomkring mig, med den vänskapliga kärleken som bara de har.
Jag kommer se hela Team Tricepz i ett gäng, kanske med vår legend Leyonberg bland dem också. Och de kommer säga att "det ska bli så jävla skönt", men jag tror man kommer se lite sorgsenhet även i dem.
Jag kommer se Evve och bara bli glad - för hon kommer ha världens största leende på läpparna.
Jag kommer också se Sandra, åh, världens bästa Sandra. Som sprider så galet mycket kärlek och värme kring sig, och jag kommer känna att herregud - hur ska jag kunna släppa det här? Erik och Oliver kommer säkert komma lite sent, men det är okej, det är så vi håller koll på att alla är med. 
Jag kommer leta efter min familj och Martin bland folkmassorna, jag kommer skratta, kanske gråta när verkligheten kommer i kapp. - Nu är det slut.
 
De fyra hittills bästa åren i hela mitt liv är slut. 
 
Med det vill jag tacka, varenda en i min närhet. Utan dem hade jag inte blivit den jag är idag. På gott och ont, såklart. Men speciellt vill jag lyfta fram min klass, SAMED11s.
Utan den fina stämningen i vår klass hade vi nog aldrig tagit oss igenom skolan med godkända betyg.
Vi har bland annat Sandra, utan henne hade skoldagarna varit SÅ MYCKET tråkigare. För den människan - är så mycket glädje. Vi har Ludwig, egentligen har vi inte hängt så mycket. Men han gör mig så glad? Vi har agerat stylister och bollplank, och det finns ingen i klassen jag försöker se till har det bra så mycket som han. För det förtjänar han.
Fantastiske Leyonberg - det finns inte ens ord för hur han är. En feel-good människa ända in i själen.
Martin Jo, som jag kommit närmare nu det senaste året, som bara är så himla snäll och vettig.
Och såklart min partner-in-crime, Josefin mothaaafuckinggggggg Nilsson. AKA Krullkvinnan. Som må vara den roligaste, skönaste, trevligaste och härligaste människan jag mött under dessa år. 
 
Såklart ska min extrafamilj Alpinfyran ha världens största eloge också. De har backat upp mig, de har fått mig att skratta, att peppa till, att satsa, att må bra och att ha så himla roligt. Och vem hade anat det när vi möttes första gången, våren 2011? Och vem hade anat att SAMED11s, där på hösten, skulle ha så himla kul tillsammans? 
 
Ni är fantastiska. Varenda en av er ♥
 

#Magaluf2015

Årets studentresa är nu gjord! Jag är hemma igen - några nyanser brunare och några nivåer hesare. 
 
Det enda jag kan säga är att denna resa var långt över mina förväntningar. Klart hade man hoppats på soldagar, lite fest, chill på balkonger och framförallt en himlans massa vänskap.
- Och jag har verkligen fått det.
 
Dagarna var fantastiska. Långa och soliga, nätterna lika långa. För lite sömn, för lite vila och för lite vettigt, men alldeles lagom mycket kärlek. 
Jag kan inte trycka mer på punkten att jag älskar varenda sekund som jag spenderar med alla dessa otroliga vänner jag har. Jag ger kärlek till dem - och jag får tusenfalt tillbaka.
 
Det är en tacksam relation att ha till de människor man lever allra tätast intill. Utan dem hade jag inte haft en något sånär lika bra tid här i Torsby. Den gemenskap och omtanke jag upplever finns bland oss, är något utöver det vanliga. Visst har vi "gängets mammor", "gängets psykologer", "gängets galningar" och "gängets chillisar". 
Det finns folk ur varje grupp och jag tror det är därför vi kompletterar varandra så bra. 
Alla tar hand om varandra och vill varandra väl. Ingen lämnas ensam och ingen behöver vara utanför. Någonsin.
 
Klart att det finns folk som jag står närmre än andra. Och det måste ändå vara Alpin 95:orna, och SA11s. 
Dessa personer, har jag suttit som klistrad på under mina fyra år här. Vi må ha råkat i luven på varandra, vi må ha gråtit och skrikit och baktalat varandra. - Men det löser sig alltid. För man måste få ventilera frustration och man måste få bli arg och ledsen. Det har vi förstått och accepterat under dessa år. Stridsyxorna är begravda och nu finns bara genuin kärlek. Skulle jag säga.
 
Jag fylls av så mycket värme när jag tänker på vad bra jag har haft det här och hur lyckligt lottad jag är som fått chansen att spendera mina år med just precis dessa idioter. För det är vi. Idioter hela högen. ♥
 
Visa fler inlägg