don't panic

"Är det inte skönt att ta studenten nu då?"
"Jag är så avundsjuk på att ni tar studenten."
"Det måste vara så gött att slippa skolan." 
 
Det var de allra vanligaste meningarna jag, och troligen alla sveriges studenter, hörde under studentåret och tiden efter det.
Jag höll med. 
Trots en skola jag trivdes som fisken i vattnet på, ett ställe där jag hade en klass som var guld, vänner som var allt och en pojkvän med en otrolig potential till att dela allt vad framtiden ger oss. Allt på samma ställe. 
Jag hade möjligheten att göra det jag älskar under skoltid, ha stabila rutiner, en trygghet, säkerhet och ett hem, varenda dag.
 
Tro mig när jag säger att - jag har alltid varit så säker på att jag har min framtid och lycka i en liten ask. Att allt jag gör på något sätt kommer leda mig in på ett spår där jag kan prestera bra, vara nöjd och glad och vara en inspiration för andra, yngre tjejer.
- Att när jag tar studenten, då kommer jag vara vuxen och självständig. Jag kommer vara självsäker och målmedveten. Framför allt kommer jag veta vad jag vill med mitt liv.
 
Men här sitter jag, lite drygt 1,5 månad efter dagen D. Fortfarande lika osäker på omgivningen, mina framtidsplaner och i synnerhet mig själv.
Jag är fortfarande bitar av den trasiga tonårstjejen jag alltid varit, den glada flickan jag försökt att vara, den målmedvetna tävlaren jag alltid drömt om att personifiera, den stöttande och vänliga kamraten jag alltid strävat efter och den ödmjuka samt take-no-shit-tjejen jag verkligen alltid velat ses som. 
- Ingenting har förändrats. Inget mer än att, när augusti kommer och jag de senaste åren haft min safezone att rymma till, så har jag fortfarande ingenting av det jag brukade ta så för givet.
 
Förstå mig inte fel, jag anser mig fortfarande ha vänner och pojkvän av guld. Alla som jag skulle göra vad som helst för.
Men hela miljön är borta. Min familj är utspridd överallt. Det är folk kvar i torsby, det sitter folk i karlstad, falköping, örebro, linköping, sunne, stockholm, mora, hassela, rättvik och falun. Och jag sitter i fjällbacka.
 
Och jag är väl medveten om alla privilegier mitt liv medför, jag kan göra vad jag vill om jag vill. Men jag vet ju inte vad jag vill. 
Att känna sig förvirrad och rädd är en naturlig reaktion när man inte har kontroll på sitt liv och allt där i kring. 
 
Jag vill tillåta mig själv att ta min tid med utbildningsval, arbetsval, boendeval och livsval. 
Trots att paniken inte kan inta min kropp om jag inte tillåter den, så är det som jag läste någonstans idag, - inte lätt att tänka så om man är på väg att bli påkörd av ett tåg. 
 
Det här låter negativt och bakåtsträvande. Verkligen.
Och just nu tycker jag att det är hemskt. Dock vet jag att jag - precis som alltid - kommer att lösa även detta.
Jag kommer växa som person, jag kommer uppleva nya saker och jag kommer lära mig mängder. 
Tuffa val måste mötas och livet kommer inte alltid följa vägen jag väljer.
 
- Men det löser sig. Men för i helvete, alla ni som har tid kvar i skolan,embrace it. 
 

Holiday perfection

 ...skulle man kunna säga - om jag fått iallafall se solen i bikini. 
Herregud, det var jättefint väder några dagar, men då jobbade jag. Inte för att det är fy skam heller, då jag tycker jobbet är svinbra, men ändå. Min magalufbränna är long gone. 
 
Yes, annars så är livet bra. Det rullar på och jag lever! Knät börjar fixa sig litegrann, min kropp (som jag trott var sjuk i 2 mån) är tydligen i ett "restläge" som gör att kropper beter sig som att jag är sjuk, men egentligen inte är det? Konstigt. Men träna får jag göra iallafall!
 
Hur som haver - så är Axel här och har varit här sedan 4:e Juli, då jag hade studentmottagning och sedan gick järngänget ut (Jag, martin, axel och jossan). Vi har haft ölprovning, 2 utekvällar, mängder med myskvällar och en hel del jobbdagar. Snart ska han tyvärr lämna mig, men innan dess ska vi till Smögen på festivalen Sea Lodge live! och där får vi se inga mindre än bästa Hoffmaestro och Norlie & KKV!
 
 
Visa fler inlägg