Keep your head up

 
Inte trodde jag väl att jag skulle någonsin låta ett nederlag som en knäskada slå mig till botten. 
(Inte trodde jag väl någoson att jag skulle ens skada mig "på riktigt".) (Tro mig, sånt här händer inte mig.)

För visst har man såklart tyckt synd om de som skadat sig och inte längre kunnat göra det de älskar. Men ändå, "efter ett tag lär man ta tag i sig själv och sluta tycka synd om sig själv".
Men för tusan. Jag erkänner. Det är inte så lätt. 

Det här är så jävla tråkigt. Jag saknar att stå på skidorna. Jag saknar att åka skidbussarna som håller på att förgifta oss till träningar och tävlingar. Jag saknar att sova i samma rum som Alex som får panik för att jag snarkar och vi måste flytta runt. Jag saknar att dra på tour spontant för att man kan och vill. Jag saknar att behöva leva i en resväska. Och att tvätta. Jag saknar till och med att käka mat i värmestugor som luktar gammal korv. Jag saknar att förfrysa tårna i de otroligt obekväma pjäxorna. Jag saknar att inte kunna borsta ut mitt trassliga hår efter en snöande dag i backen. Jag saknar att vara förbannad för att jag inte åker bäst. Jag saknar att vara lite blåslagen överallt. Jag saknar att vara livrädd ut i en bana första åket. Jag saknar att stå nervös så att nerverna nästan imploderar och hjärtat hoppar ur bröstet. Jag saknar lyckorusen som kommer efter att åkt ett sjuhelsikes åk. Jag saknar de få soltimmarna man får tag i under vinterhalvårets skidsäsong. Jag saknar att vara en grupp och ett lag och jag saknar tamigfan allting. Man inser inte hur ensamt det blir förrän man sitter där.
 
Det är mitt sista år på skidgymnasiet. Det var ju nu det gällde. Det var nu jag skulle skina
Det är min första vinter på 16 år som jag inte åker skidor varje chans jag får.
Min första säsong på 11 år som jag inte tävlar och tränar för att det är det roligaste jag vet.
 
Det här är min första säsong någonsin, som jag inte får göra det enda jag är bra på.


 
#1 - - vendela:

SE DET FRÅN DEN LJUSA SIDAN:
nästa år kan inte bli så mycket sämre ;)