Mot Stockholm

Sitter i bilen nu, snart framme i Stockholm och imorgon vankas operation för mitt lilla knä. Herregud. 
Ska bli skönt att få det gjort, men jag hade väl ungefär tusen ggr hellre velat sätta mig i bilen med de andra imorgon och åka till Tyskland och europacup. 

Nåväl, man kan inte alltid få som man vill. Hehe. 


 

Valentines day

Godmorgon peops! 

Herreguuuuuuuud vad gott jag har sovit inatt, sov verkligen ut och sov typ 10 timmar, det har jag inte gjort på länge. 
Gårdagskvällen spenderades själv framför filmen Mockingjay, den var bra, fastän jag fick se den med katastrofdålig kvalité. Hehe. 
 
Hur som helst, idag ska jag på date med Vendela, vi sörjer bristen på Axlar i vårat liv denna dag. Men vi klarar oss ändå. Vänskap är ju egentligen lika viktigt. 
Nu ska jag slänga ihop min psykologiinlämning och snart käka frukost, men jag har inte riktigt vaknat ännu, så att jag är hungrig. 
 
 

Taking tired to a new level

 Hela veckan hittills har bara varit ett brus och jag har verkligen inte fått gjort någonting mer än träningspass. 
Kass, kan man tänka att jag är. Men ska jag vara ärlig så behövs väl det också. 
 
Har sett klart hela Gossip Girl, vilket var på tiden, sisådär 3 år senare. 
Och mina träningspass har faktiskt gått fantastiskt bra hela veckan, så allt har inte varit kasst.
 
Dock har jag varit ett emotionellt vrak, men de där perioderna kommer såklart också och går som de vill.

Hur som helst ska jag till skolan och plugga med Josefin nu, vilket är nödvändigt som tusan. 
I helgen så hade jag tänkt åka hem, men nu krävde mina polare att jag stannade kvar för dels: en het dejt med Vendela på alla hjärtans dag (där det vankas kärleksfilmer och choklad, ungefär.), och på 
söndag ett biobesök med Josi, Elin och Julia, gissa filmen? 
Såklart - 50 shades of grey. Får allt se om den lever upp till sina förväntningar. 
 

Keep your head up

 
Inte trodde jag väl att jag skulle någonsin låta ett nederlag som en knäskada slå mig till botten. 
(Inte trodde jag väl någoson att jag skulle ens skada mig "på riktigt".) (Tro mig, sånt här händer inte mig.)

För visst har man såklart tyckt synd om de som skadat sig och inte längre kunnat göra det de älskar. Men ändå, "efter ett tag lär man ta tag i sig själv och sluta tycka synd om sig själv".
Men för tusan. Jag erkänner. Det är inte så lätt. 

Det här är så jävla tråkigt. Jag saknar att stå på skidorna. Jag saknar att åka skidbussarna som håller på att förgifta oss till träningar och tävlingar. Jag saknar att sova i samma rum som Alex som får panik för att jag snarkar och vi måste flytta runt. Jag saknar att dra på tour spontant för att man kan och vill. Jag saknar att behöva leva i en resväska. Och att tvätta. Jag saknar till och med att käka mat i värmestugor som luktar gammal korv. Jag saknar att förfrysa tårna i de otroligt obekväma pjäxorna. Jag saknar att inte kunna borsta ut mitt trassliga hår efter en snöande dag i backen. Jag saknar att vara förbannad för att jag inte åker bäst. Jag saknar att vara lite blåslagen överallt. Jag saknar att vara livrädd ut i en bana första åket. Jag saknar att stå nervös så att nerverna nästan imploderar och hjärtat hoppar ur bröstet. Jag saknar lyckorusen som kommer efter att åkt ett sjuhelsikes åk. Jag saknar de få soltimmarna man får tag i under vinterhalvårets skidsäsong. Jag saknar att vara en grupp och ett lag och jag saknar tamigfan allting. Man inser inte hur ensamt det blir förrän man sitter där.
 
Det är mitt sista år på skidgymnasiet. Det var ju nu det gällde. Det var nu jag skulle skina
Det är min första vinter på 16 år som jag inte åker skidor varje chans jag får.
Min första säsong på 11 år som jag inte tävlar och tränar för att det är det roligaste jag vet.
 
Det här är min första säsong någonsin, som jag inte får göra det enda jag är bra på.


 
Visa fler inlägg