The nicest people always tend to feel the loneliest

 
Jag vet egentligen inte hur jag ska påbörja det här. 
Känslorna är så svårta att sätta ord på och tankarna är näst intill omöjliga att tyda.
Jag skulle säga att mitt huvud är ett rabalder och jag vet inte upp eller ner. 
Ta det inte fel, jag är inte missnöjd med min situation eller mår dåligt. 
Vet bara inte hur man hanterar sina tankar utan att skriva, utan att dela med sig och bli lyssnad på. 
 
Nu är det så att jag uppfattar mig själv som relativt tråkig. Jag är "inget speciellt" och "inte mer än någon annan". 
Och det är jag inte?
Mitt huvudfokus i vardagen är att se till att omvärlden mår bra, att ingen går ensam och att ingen mår dålig och behöver bära bördan själv.
- Vilket drabbar mig också. Jag tar på mig alla andras problem som mina egna och försöker dela på bördan. 
 
Nu råkar jag vara en ganska observerande människa, som ser. Men vad jag förstått är det inte så vanligt.
Och det är okej. Jag behöver ingen som passar upp på mig, jag klarar mig själv. Jag är stark nog för det. 
Men såklart, rinner det bara över. Att vara öppen mot folk som frågar har aldrig varit ett problem. Men döljer man sitt humör, så vågar/bryr sig inte folk nog mycket om att fråga. 
 
[Det är det som är så viktigt? Klart att alla inte ska gå runt och må dåligt för andras skull, men om alla brydde sig lite mer om varandra, bara ett simpelt "hej" när man möts, ett leende, kan ju för tusan rädda liv. 
Och att man visar att man bryr sig lite om någon, bara lite, lite extra, kan ge dig en vän värd guld. ]
 
Men åter till ämnet - Det är svårt för en person som inte uppfattar sig som viktig, att kräva uppmärksamhet.
Det är väl inte så ologiskt?
Jag tror inte på ord, jag tror ibland på handlingar, men det viktigaste är mönster. Bryr du dig inte vanligtvis - så bryr du dig inte, helt enkelt. Och oftast är mina tankar att jag helt enkelt inte är värd tiden.
Dessutom finns det alltid folk som drar nytta av detta - och som sedan blir förbannade när man inte KAN fokusera på dem. För att - ibland måste man tänka på sig själv också.
 
Att sätta andra i främsta rummet är visserligen en fantastisk egenskap. 
Men det är också den som påverkar mig till att trycka ner mig själv och inte låta mig själv vara viktig.