Den där

Alla vill vi väl vara någon?

Den där personen som är den första man vill skratta med, den som man bara måste berätta det allt för dåliga skämtet för.
Jag vill iallafall vara den som är den första man saknar när man är ensam och den personen som man ringer och litar på när ens värld rasar samman.

Jag vill inte bara vara din, jag vill vara den människan överlag. Jag vill vara flickan som stöttar, hon som alltid fanns där, ett samtal, sms eller promenad bort.
Personen med ett gyllene hjärta och vacker själ, med vänliga ögon och en fantastisk och pålitlig utstrålning.
Jag vill vara någon som gör folks dagar soliga, en person som bara med sin närvaro lyser upp hela din tillvaro.
Att ha ett skratt som smittar och ett leende som är så äkta att man måste dra på smilbanden själv, är egenskaper jag alltid drömt om.


Jag vill vara inflytelserik.
Men vem vill inte det, å andra sidan?

Jag vill vara personen som folk älskar att vara runt. Den vars närvaro saknar när den inte är i närheten.
Jag vill bli ihågkommen. Det är ju så lätt att vara rädd för att bli bortglömd.
Att sväva bort i det där virrvarret där allt annat samlas - det där som inte var så viktigt. De där som aldrig var så viktiga.


Speciell, jag vill vara en människa som definieras som genuin, varm och välvillig, på insidan.
Ett berg att luta sig mot när det blåser och folk knuffas, en axel att gråta mot, en hand att hålla och en omfamning ständigt tillgänglig. - Det vill ju jag vara.

Jag älskar ju människor, på samma gång som jag är så rädd för dem. De är vad som ger all lycka och välbehag.
Men i ärlighetens namn är det också de som är roten till allt de onda som cirkulerar i mitt huvud, och alla andras huvud också för den delen.

En människa kan inte såra dig förrän du bryr dig.
Och visst har jag väl alltid brytt mig? Lite för mycket?
Frågan är ju om jag gjort det för mitt egna ego och karma, eller av godhet?

Att släppa in människor tätt inpå livet, kan bli det finaste du upplevt, men också det mest förödande du kommer behöva utstå.
Och om man resonerar så – om huruvida man ska låta någon lära känna en eller inte, är en tankegång som är direkt dödande för att kunna bli denna människa jag så gärna vill vara.

Men att bara släppa rädslorna för känslor är inte lätt. Verkligen.

Och för omväxlings skull vet jag inte vart jag ska börja, vart påbörjar man något sådant?
Jag måste låta alla sår läka, acceptera alla ärr, förstå att hjärtat blir inte vad det en gång var och hjärnan står på ständig vakt.
Om jag låter det vara så, så kommer det läka.

Och fram tills dess kan jag lika gärna älska, bråka, skratta, gråta, le, skrika, hata så passionerat som man bara kan. 


Jag vill vara den där som folk bryr sig om, som de är rädda att förlora. Och det är jag uppenbarligen inte.
För man raderas ur andras liv utan vidare. Bara sådär. Bort. Så himla lätt.