Ego

Vi alla har nog varit där någon gång, när självförtroendet sviktar och man inte är värd marken man går på.
Människor är läskiga varelser.
Mänskliga psyket är om ännu läskigare.


Man är så himla rädd att man inte är bra nog, att man blir sårad, att såra, att vara ett "bottennapp", att inte vara fantastisk.

Jag är så livrädd att jag ska förstöra något, inte vara värd ansträngningen eller helt enkelt inte vara samma person som han föll för, en gång.

Hör ni? Man är rädd att man ska förstöra saker genom att bara vara sig själv.
Och det är ju så vidrigt, att man kan känna så.

 

Fast, kan man verkligen göra något åt dessa känslor?
Handlar det helt enkelt om att min självbild är skev?

Jag vet vad jag har för positiva egenskaper och vice versa, men jag vet inte hur någon annan kan uppskatta mig.
För jag uppskattar inte mig själv. 


Jag vet att jag är ödmjuk, trevlig, smart, framåt, pålitlig, rolig, omtänksam.
Men jag har också stenkoll på att jag är lat, envis, lättstött, osäker, självömkande, lättirriterad, oskön, jobbig, konstig, knäpp och komplicerad.
Jag har ingen aning om hur många rätt som kompenserar upp ett fel? 

Men varför kan jag inte se mig själv som en färgglad canvastavla, med spännande features, totaludda färger, annorlunda egenheter, kanske inte den vackraste tavlan man sett, men den är intressant
- och något med den tilltalar folk.

För så måste det ju vara, jag har ju vänner.
Något rätt måste jag göra.
På något vis måste man väl vara tilltalande.

Men har man inte egot nog till att visa sig själv, till att låta folk lära känna en, låta sin personlighet blomma och att inte göra sig själv så liten, vad händer då?

Man blir tråkig, bortglömd och en i mängden.
Och vem finner en grå tavla intressant?

 

 

#1 - - Sandra:

Du är grym precis som du är!

#2 - - Sandra:

Du är grym precis som du är!