Le gym

Andra gympasset på över typ en och en halv månad, var svinpeppad och spenderade 1,5h där inne. Lätt värt cykelturen med lillsyrrans gnomcykel med punka i spöregn dit. 
Synd bara att min axel (alltså kroppsdelen, inte karln) är paj och inte ville funka allt. 
Förstår ni hur svårt det är att träna överkropp utan att använda axeln? Haha. det är typ omöjligt. 

Dessutom var jag typ 99,7% klädd i swedemount, kom jag på när jag kom fram till ze gym. Beautifuuuuul


Rätt så sliten och så var man väl dock. Inte alltid så jävla vacker alltså. 

Ego

Vi alla har nog varit där någon gång, när självförtroendet sviktar och man inte är värd marken man går på.
Människor är läskiga varelser.
Mänskliga psyket är om ännu läskigare.


Man är så himla rädd att man inte är bra nog, att man blir sårad, att såra, att vara ett "bottennapp", att inte vara fantastisk.

Jag är så livrädd att jag ska förstöra något, inte vara värd ansträngningen eller helt enkelt inte vara samma person som han föll för, en gång.

Hör ni? Man är rädd att man ska förstöra saker genom att bara vara sig själv.
Och det är ju så vidrigt, att man kan känna så.

 

Fast, kan man verkligen göra något åt dessa känslor?
Handlar det helt enkelt om att min självbild är skev?

Jag vet vad jag har för positiva egenskaper och vice versa, men jag vet inte hur någon annan kan uppskatta mig.
För jag uppskattar inte mig själv. 


Jag vet att jag är ödmjuk, trevlig, smart, framåt, pålitlig, rolig, omtänksam.
Men jag har också stenkoll på att jag är lat, envis, lättstött, osäker, självömkande, lättirriterad, oskön, jobbig, konstig, knäpp och komplicerad.
Jag har ingen aning om hur många rätt som kompenserar upp ett fel? 

Men varför kan jag inte se mig själv som en färgglad canvastavla, med spännande features, totaludda färger, annorlunda egenheter, kanske inte den vackraste tavlan man sett, men den är intressant
- och något med den tilltalar folk.

För så måste det ju vara, jag har ju vänner.
Något rätt måste jag göra.
På något vis måste man väl vara tilltalande.

Men har man inte egot nog till att visa sig själv, till att låta folk lära känna en, låta sin personlighet blomma och att inte göra sig själv så liten, vad händer då?

Man blir tråkig, bortglömd och en i mängden.
Och vem finner en grå tavla intressant?

 

 

Let it snow

Det snöar???? DET SNÖAR!!!!!!
 
Plugg för min del fram till två, då jag ska till vårdcentralen och försöka få lite klarhet i varför min kropp hatar mig. 
Will be fun.
 
Sedan tillbaka till torsby och packa/tvätta lite + fixa skidorna. Stress, stress, stress. Tydligen ska vi ju till Juvasshytta i Norge på måndag, bestämde vi igår. (Hatar stället) Men skidåkning är väl skidåkning, så what to do.
 

Hintertux

Har haft en kanonvecka i Österrike med mina fina vänner och klasskompisar. 
Nog för att vädret var bra typ två av dagarna, men man klarar sig ändå ska ni veta. Det var kul att bara få åka.
 
Veckans roligaste: Jag hoppade bra, kändes fett att få kötta i "stora hoppet" redan första hoppdagen.
Veckans tråkigaste: Att det blåste och jag fick vind under skidorna i stora hoppet och kraschade rätt rejält. = Ingen skidåkning dagen efter.
Veckans skönaste: Nedjoggen i form av spahäng.
Veckans oskönaste: Att vi hade fullt upp konstant och fick löjlig ångest över allt plugg man missade och inte hann ta igen på kvällarna.
Veckans godaste: Currypastan jag fick första kvällen efter att vi varit utan mat i typ 100 timmar på bussen.
Veckans surprise: Att internet räckte till rummet.
Veckans va-fan: Att internet var sämst och inte gick att använda under kvällarna då andra också ville använda det.
 
Well well, jag lär hoppa tillbaka på plugget igen. Har prov i matte snart och jag fattar absolut noll och ingenting. 
#mentalbreakdown.
 
 
Visa fler inlägg