Alis volat propriis

Jag skrev för längesedan en text, som var så väldigt sann. Men jag har gjort om den lite, I would say it's a masterpiece.

Är det att kunna stå på sig, ta några djupa in-ut-in-ut-andetag, samla ihop sina sårade känslor och slänga bort dem? Att palla trycket när kroppen skakar och vill explodera inifrån?
Att klara av att gå därifrån och hålla alla känslor inom sig?
Den som kan, under alla, omständigheter, ta sig ur sängen, borsta håret, tvinga de 12 musklerna det krävs till att forma ett leende, och fortsätta dagen som planerat, är det den individ som ses som stark?

är att låta sina djupaste tankar virvla upp från halsen och ur munnen, att låta tårarna flöda nerför kinderna, låta ögonens glöd stråla ut i livet och visa dina känslor att vara vek och svag?
Att inte vilja gå upp ur sängen, utan hellre vilja ligga kvar i mörkret med melankoli i lurarna och gråta ögonen ur sig, är det något som mindre starka människor gör?

Eller är det helt enkelt mänskligt att vissa dagar må så dåligt att man inte vill vara en del av vardagen, utan hellre spenderar dagen i sin egna lilla, ledsna, bubbla?
Jag har alltid hävdat att tårar är bra, att gråta är bra för själen.

Och det är ju så skönt! Att låta missnöje, sorg, hat, depression forsa ut ur sig är något man kan behöva. För att inte haverera.
Så länge man tar sig upp ur gropen man själv grävt, så skulle jag våga påstå att man är så jäkla stark.

Så när du brutit ihop och kommit igen, starkare än någonsin,
kommer de andra fortfarande ätas upp inifrån av sin självförvållade inre brisad.

Som idrottare har jag ofta tänkt på det här, när besvikelsen lägger sig som en tjock dimma över hela säsongen. Trots att säsongen inte varit helt tvärkass, så är det så lätt att se alla nederlag på en gång.
Och jag börjar nog äntligen bestämma mig för min åsikt.

Det är okej att inte alltid vara okej.


Jag flyger med mina egna vingar nu för tiden.