Capio Artro Clinic

Har spenderat dagen i Stockholm på världens bästa och trevligaste Capio artro clinic och gjort styrketester. 

...det enda jag vill SKRIKA ut är: JAG FÅR ÅKA SKIDOR!!!!!!

Får inte mycket mer än att glida nerför en trevlig liten backe, men det är iallafall mer än ingenting. Skönt att rehaben gjort iallafall lite nytta. Om än bara lite! 

Men Hörreni, detta är en glädjens dag! 😉 

Annars så har jag nu officiellt packat och lämnat Branäs och dalen bakom mig för i vinter. Lite vemodigt när man precis börjat lära känna folk osv. Men det är dags för nya äventyr, som med all säkerhet kommer bli superkul! 

Fotocred går till Gabbi den allsmäktige.

 Snart står jag här och glassar igen!

Abstinens

 
Jag har skidabstinens. Alltså. SÅN. JÄKLA. ABSTINENS.
 
Fröken Thorvall har inte varit utan skidåkning vid den här tiden på fyra år? Herregud.
Så nu sörjer vi att mitt knä är lite för klent, men bra på G, och äter popcorn. God's gift to humankind.
 
Åhåhå. Haft några deppdagar på gymmet det senaste och har inte riktigt tyckt det var lika kul som vanligt. Det är lite konstigt då gymträning är ca det roligaste jag vet efter skidåkning. Men kan bero på att de små jäklarna som hänger, är just inte små. De är svinstarka och ascoola och rockar skivstångsövningarna. 
SOM JAG SAKNAR FRIVÄNDNINGAR?
Wellwell. Det är på g. Jag känner det. Jag är snart där.
 

Mora

 
Efter ett misslyckat högskoleprov och sent jobb i Torsby på lördagen så begav jag mig efter ett träningspass till Mora och Axel! 
Söndagen spenderades med en löptur, film och mys. Måndagen spenderades med en prommis in till centrala Mora (ca 40 min), sedan gym med pärlan här ovan och sedan backträning med Axulf. 
 
Dagen efter vankades styrketester i Stockholm på Artro Clinic (fantastiskt ställe), därför tog jag Emma under armen och gick på stan i några timmar innan och sedan en snabbfika med Alex efteråt. Testerna gick väl helt ok med tanke på att jag verkligen tagit det lugnt och sansat för att inte skada mig igen, vilket jag har en tendens att göra. Så det var positivt! Men nu ska vi lägga på en rem, för knät är helt, men svagt! 
 
Idag har jag gjort supermysig brunch med Emma (bild ovan!) och sedan en promenad, eller trolljakt som vi ville kalla det. Vi hade superkul.

Jag är så himla glad att jag trivs så himla bra med hela Axels familj OCH hans kusin! Dessutom har deras by fantastiska löpspår. Hehe.
 
Nu är jag iallafall hemma igen och imorgon ska det jobbas. Jobbigt med tidig morgon, men kul att träffa folket där igen! 
 
MEN nu ska jag rikta allt mitt fokus på Grey's igen ♥

At lil'sis's request

Lillsyrran sa att jag var tvungen att uppdatera litt, så då gör jag väl det då! 
 
At this very moment, är frågan jag får "vad gör du nu då?" NEJMENJAGGÖRFAKTISKTINGENTINGSPECIELLT???
Såklart att alla inte kan veta det och att alla som vet att man tagit stundenten iallafall måste försöka verka intresserade av min nutid och framtid. 
 
Så vad gör jag då? 
Vad har jag för rutiner? 
- Nada! 
 
Det är skönt, men lite jobbigt att vara rutinfri. 
Jag jobbar extra på Branäs och är hjälpreda. Det är så mycket roligt och mysigt folk som jobbar där så det är bara jättetrevligt.
Annars så försöker jag jobba ikapp rehaben på knät, det går bra och känns helt, men för svagt för vad det bör vara. Ska på styrketester 27:e, så det blir väl en dag att vilja glömma.
Pluggar också inför lördagens Högskoleprov, så vi får se om det blir bättre än sist eller inte.
 
Sen väntar jag även på att tiden ska gå fort så att jag får flytta upp till Lofsdalen med Axel och Josefin. Både vintermiljö, samt skidåkning. Det ska bli så jäkla kul!!!
 
ÅH ♥
 

Love is that condition in which the happiness of another person is essential to your own

 
Nu är den här bilden nära ett år gammal, 19 dagar efter vi faktiskt förstod, att det är meningen att just vi två ska stå ut med varandra.
Igår, firade jag och min bättre hälft 1 år tillsammans. 
Det har varit ett turbulent år, allt har gått upp och ner och det har varit så skönt och lättande att jag alltid haft Axel där, som ett berg att luta sig mot. 
 
Han är min bästa vän - och var det redan innan, han som gör mig galen, en krävande karl när det gäller massage och kliande på ryggen, min personliga kock och världens bästa människa.
 
Jag älskar honom ända in i mitt stelfrusna, kalla hjärta och själ. 

Vi spenderade måndag-onsdag i Sveriges finaste stad, Göteborg. Vi åt middag, såg på bio, gick på universeum, skrattade, bodde på hotell (Gothia), myste och bara hade det bra.
Dessutom hade mamma (&pappa?) bestämt sig för att överraska oss med spa på Gothias systerhotell Upper House. Det var världens bästa helg. 
Och det ska komma fler år och bemärkelsedagar för oss ♥
 
 
“I love you without knowing how, or when, or from where. I love you simply, without problems or pride: I love you in this way because I do not know any other way of loving but this, in which there is no I or you, so intimate that your hand upon my chest is my hand, so intimate that when I fall asleep your eyes close."

don't panic

"Är det inte skönt att ta studenten nu då?"
"Jag är så avundsjuk på att ni tar studenten."
"Det måste vara så gött att slippa skolan." 
 
Det var de allra vanligaste meningarna jag, och troligen alla sveriges studenter, hörde under studentåret och tiden efter det.
Jag höll med. 
Trots en skola jag trivdes som fisken i vattnet på, ett ställe där jag hade en klass som var guld, vänner som var allt och en pojkvän med en otrolig potential till att dela allt vad framtiden ger oss. Allt på samma ställe. 
Jag hade möjligheten att göra det jag älskar under skoltid, ha stabila rutiner, en trygghet, säkerhet och ett hem, varenda dag.
 
Tro mig när jag säger att - jag har alltid varit så säker på att jag har min framtid och lycka i en liten ask. Att allt jag gör på något sätt kommer leda mig in på ett spår där jag kan prestera bra, vara nöjd och glad och vara en inspiration för andra, yngre tjejer.
- Att när jag tar studenten, då kommer jag vara vuxen och självständig. Jag kommer vara självsäker och målmedveten. Framför allt kommer jag veta vad jag vill med mitt liv.
 
Men här sitter jag, lite drygt 1,5 månad efter dagen D. Fortfarande lika osäker på omgivningen, mina framtidsplaner och i synnerhet mig själv.
Jag är fortfarande bitar av den trasiga tonårstjejen jag alltid varit, den glada flickan jag försökt att vara, den målmedvetna tävlaren jag alltid drömt om att personifiera, den stöttande och vänliga kamraten jag alltid strävat efter och den ödmjuka samt take-no-shit-tjejen jag verkligen alltid velat ses som. 
- Ingenting har förändrats. Inget mer än att, när augusti kommer och jag de senaste åren haft min safezone att rymma till, så har jag fortfarande ingenting av det jag brukade ta så för givet.
 
Förstå mig inte fel, jag anser mig fortfarande ha vänner och pojkvän av guld. Alla som jag skulle göra vad som helst för.
Men hela miljön är borta. Min familj är utspridd överallt. Det är folk kvar i torsby, det sitter folk i karlstad, falköping, örebro, linköping, sunne, stockholm, mora, hassela, rättvik och falun. Och jag sitter i fjällbacka.
 
Och jag är väl medveten om alla privilegier mitt liv medför, jag kan göra vad jag vill om jag vill. Men jag vet ju inte vad jag vill. 
Att känna sig förvirrad och rädd är en naturlig reaktion när man inte har kontroll på sitt liv och allt där i kring. 
 
Jag vill tillåta mig själv att ta min tid med utbildningsval, arbetsval, boendeval och livsval. 
Trots att paniken inte kan inta min kropp om jag inte tillåter den, så är det som jag läste någonstans idag, - inte lätt att tänka så om man är på väg att bli påkörd av ett tåg. 
 
Det här låter negativt och bakåtsträvande. Verkligen.
Och just nu tycker jag att det är hemskt. Dock vet jag att jag - precis som alltid - kommer att lösa även detta.
Jag kommer växa som person, jag kommer uppleva nya saker och jag kommer lära mig mängder. 
Tuffa val måste mötas och livet kommer inte alltid följa vägen jag väljer.
 
- Men det löser sig. Men för i helvete, alla ni som har tid kvar i skolan,embrace it. 
 

Holiday perfection

 ...skulle man kunna säga - om jag fått iallafall se solen i bikini. 
Herregud, det var jättefint väder några dagar, men då jobbade jag. Inte för att det är fy skam heller, då jag tycker jobbet är svinbra, men ändå. Min magalufbränna är long gone. 
 
Yes, annars så är livet bra. Det rullar på och jag lever! Knät börjar fixa sig litegrann, min kropp (som jag trott var sjuk i 2 mån) är tydligen i ett "restläge" som gör att kropper beter sig som att jag är sjuk, men egentligen inte är det? Konstigt. Men träna får jag göra iallafall!
 
Hur som haver - så är Axel här och har varit här sedan 4:e Juli, då jag hade studentmottagning och sedan gick järngänget ut (Jag, martin, axel och jossan). Vi har haft ölprovning, 2 utekvällar, mängder med myskvällar och en hel del jobbdagar. Snart ska han tyvärr lämna mig, men innan dess ska vi till Smögen på festivalen Sea Lodge live! och där får vi se inga mindre än bästa Hoffmaestro och Norlie & KKV!
 
 

Tjugoförsta Juni

Började mitt "sommarlov" med att spendera en vecka hemma hos Axel med familj, skön inledning på ledigheten måste jag säga. Att bara slappa och må bra, underskattat är det allt.
Kom hem natten till midsommardagen och klockan 12 gav jag mig ut till världens vackraste Väderöarna för en jobbdag! Triton spelade och det var ca 400 pers på plats. Lärde känna nytt trevligt folk och gick och la mig med fruktansvärt ont i fötterna. 
Gick sedan i land vid tolv idag. Efter det däckade jag i soffan tills jag släpade mig ut i solen. 
 
Höjdpunkten på dagen var ändå att pappa kom på att han inte fått någon midsommartårta och därmed bestämde att det skulle jag baka. Så det gjorde jag och därmed kom Josefin och Martin på besök. Så himla mysigt att sitta och se på tv med tårta och kaffe med sina två bästa vänner och familj. 
 
På tisdag drar jag mig till Göteborg för 1D med Elin, Emma och Isabella. Hur kul? Det är våran tredje konsert under de senaste tre åren, så det är lite av en tradition. Så vi har sett dem i Oslo, Stockholm och härnäst Göteborg!
Snart drar också mitt jobb på Sportshopen igång, såg att jag fått en fråga angående det, och jag kan bara säga att det är världens bästa jobb. Jag trivdes varje dag jag gick dit, alla är verkligen jättetrevliga. Plus att jag får gå i träningskläder hela dagarna. ;)
 
Spontansökte förresten till Journalistikprogrammet på Mittuniversitetet förut också, det var ju något annorlunda. Inte för att jag tror jag flyttar dit i höst, men ifall att! 
 
Nu ska jag däremot slösurfa och sedan somna i min egen säng OCH DET SKA BLI SÅ SKÖNT.
Natti!
 

Nu då?

Studentkvällen var den roligaste på länge. Jag såg få negativa miner och speciellt förfesten innehöll så mycket gemenskap och kärlek. Det var en sådan kväll som man ska ha på sin student, en sådan kväll som får en att inse - att det här var det bästa jag har gjort. 
 
Det där valet man gjorde i nian, var för min del ett nervöst val. Jag visste att jag har lätt för att skaffa vänner och jag har det lätt i skolan. Men nu var det ett idrottsgymnasium jag skulle in på. Där skicross inte ens fanns, egentligen. Jag visste ingenting om någon annan och jag hade ingen aning om hur jag stod mig i förhållande till dem.
Visst tusan åkte jag inte bättre än en enda i klassen, inte i alpint iallafall. Av eleverna jag mötte hade jag träffat två förut, och de stod jag ganska nära. Det var en lättnad. 
 
Men sen märkte jag, det spelade ingen roll om vi inte kände varandra sedan innan. Vi må ha varit en klass med många starka viljor och tankar. Men ingen ville någon annan illa och alla fick vara med. Att man alltid varit en del av en sådan grupp, som man kanske inte alltid umgicks med så mycket, men som man visste att - behöver man, så finns det en hel grupp av omtanke att tillgå.
Jag hoppas att alla ungdomar där ute, som ska söka gymnasie nästa år, förstår hur bra det kan bli, om man vågar ta det där steget. Det lite obehagligare och obekvämare steget och följa sin vilja, istället för att bara hänga med gamla klasskamrater.
 
Jag VET att jag inte talar för mig själv, utan iallafall nästan hela idrottsfyran, när jag säger att: Det här var den bästa tiden i våra liv och vi kommer sakna det. 
Jag VET att nästan varenda en har gråtit, några mer än andra, enda sedan det gick upp för oss, att nu är det slut.
 
Själv var jag inte med på studentnatten, efter festen, när vi brukar käka mat på Quickly's, för jag vet att jag hade inte klarat av det. Jag har nästan klarat mig undan varenda tår. Men hade jag varit där, vet jag inte om jag hade repat mig.
Där har vi under tre år tidigare sett studenter stå och gråta, nu snackar vi ofta fulgråt dessutom. Ni vet riktigt hjärtskärande ledsamhet. Inte har man väl förstått varför eller hur de kan vara ledsna, tills man stod där själv.
 
Nu finns hela världen framför mina fötter, jag kan göra precis vad jag vill och vad jag känner för, men - det enda jag vill, är tillbaka till den där nervösa dagen hösten 2011, första dagen i ettan.
Tack för allt, hörrni. 
Ni gjorde 4 år av mina mest turbulenta år - helt fantastiska.
Visa fler inlägg